Det behöver inte vara såhär, men ändå är det så. Varför?
Om du ska ge upp och välja den lätta vägen så ger jag oxå upp.
Jag klarar mig inte utan dig, jag trodde du visste det.

Jag vet hur länge det här har pågått, och hur ofta det händer.
Du skulle bara veta hur det känns. Förlåt, men jag ser inte dig med samma ögon längre även fast jag älskar dig så jag spricker. Du har bara gjort mig så besviken så att ord inte räcker till. Allt jag kan göra är att stirra in i väggen och låtsas som att allt är bra. När ska du kolla dig i spegeln och inse att det inte kan fortsätta såhär?

Jag hoppas verkligen att du förstår hur mycket vi älskar dig och att vi bara vill ditt bästa. Trodde du verderade dig själv högre och inte tillät det gå så långt. Men tydligen så hade jag fel.

Utan dig så lever inte jag.