Allting börjar spåra ur när man får ångest av att äta, ta en dusch, sminka sig, gå och lägga sig, träffa vänner, umgås med familjen och ta hand om sig själv. Allting börjar spåra ur när man får ångest av att tiden är för kort. Startskottet har gått och jag borde ha varit vid mållinjen för länge sen.
Jag ser inte klart, känns som att huvudvärken aldrig kommer gå över. Klumpen i magen sätter sig som berg, och vägrar gå bort. En timmes plugg nu innan skolan Emma, komigen nu, du orkar! Eller..?
Tappar tron på mig själv och undrar ständigt, när ska jag få prioritera mig själv? Vad är viktigast? Orkar jag?