Imorse kom jag 3 timmar försent till skolan, med mening. Jag ville inte idag, i och för sig så vill jag aldrig. Men idag fylldes tårarna när väckarklockan rinde. Vad är det här för fas i livet? Som om någon vill förgöra mig. Känslan sedan igår kväll hängde kvar. Kunde inte hålla tillbaka flodvågen när mamma frågade vad som hänt. Det gick inte ens att förklara. Det är svårt att förklara någonting man inte vet. Jag vet inte alls. Det är bara en fas. Tanken på att inte leva är obehaglig, jag vill leva. Men samtidigt känns känslan att leva obehaglig, det har den aldrig gjort förut. Alla dom gånger jag sagt saker när jag inte orkat mer är ingenting mot nu.

Min kropp är ett skal med ett ihåligt inre. Känner mig verkligen tom, men samtidigt fylld av känslor som är obeskrivliga. Stressen total dödar mig. Skolan ska vara en rolig upplevelse, en lycka på studenten när man håller i sina betygspapper och vet att man gjort bra ifrån sig. Så kommer det inte vara. Jag känner mig som en slagpåse, både psykiskt och fysiskt. När jag kommer hem är jag helt matt, utåt och inåt. Och mitt i allt har jag upptäckt varför jag blivit så uppslukad av boken jag läser, varför jag längtar efter att få läsa den när jag kommer hem. Det är för att det är mitt enda gömställe från tankarna och verkligheten. När jag lägger mig i sängen helt insjunken i boken så glömmer jag allt. Och när jag stänger boken är smärtan större än någonsin tidigare, för jag upptäcker hur mycket min verklighet skiljer sig från allt annat..