pilli pill
När vi hade teambuildning med alla 2orn för några veckor sedan så hade vi föreläsningar med en mysko dude som hette torsten. Han klev runt barfota med sina fotter mitt framför oss och gav oss ut ett papper med frågor där mig och dig var stavade mej och dej. Gissa om vi alla blev lagom irriterade på detta. Men tydligen så försökta han bara låta ungdomlig. Antingen bara en bortförklarelse, väldigt pinsamt eller obehagligt. Jag väljer nog alla tre.
And guess what I'm doing right now!? förbereder mig själv för en ny hårfärg. Nu slänger jag i en toning i en aning mörkare färg. Har en skvätt löshår som jag ber till gudarna ska matcha. Vore gr8 att kunna variera med kort och långt. Visar resultateet sen eller imorgon.
Här kommer något vettigt
Jag har kommit fram till en teori till varför allt alltid går åt skogen. God hates me.
Hamnade på sämsta prektikplatsen med sämsta tiderna idag, får inte ledigt att jävla Gunnar till metaltown och live är ett stort jävla skämt just nu. Men vadå? Jag är ju van vid det här laget!
Är i skolan just nu och bör skriva på slutrapporten. Men aa, nä, känns ju inte så kul! Pillar på annat för att tag så länge. Men snart så ska jag börja igen. Klockan tre bär det av till psykologen. Varför får jag alltid en klump i magen när jag ska dit? Och ärthjärnan jag själv har självklart glömt min hemläxa som jag fick från hjärnskrynklarn (skämt och sido, hon är jävligt sjysst).
Anledningen till varför jag skriver är för att Jennie (min kära vän, pojkvän (när det behövs), min dagbok, min kudde att gråta och luta mig emot) tvingade mig. Konstigt tycker jag eftersom hon som sagt är min dagbok och redan vet allt man kan om mitt liv, mina tankar och händelser. Men men, som hon vill, här har hon ett tråkigt jävla emo inlägg. Så Jennie, hoppas du lärde dig något nytt nu som jag inte berättat idag. (tveksamt)
Ha det gott fanz!
I don't give a fuck
Trött på den här skiten. Jag ska skita i ALLT och så ska du få se hur jävlig jag kan vara. Jag ska sluta sitta med dig och vara trevlig för att du tycker att vi knappt umgås längre och jag ska skita i vad du säger och ber mig göra VARJE GÅNG. Och efter det så hoppas jag att du inser hur jävla snäll jag har varit egentligen.
Det känns bara som att jag är en fet jävla belastning här. Jag ska flytta så ni kan slå in min jävla vägg och ha erat sovrum på nedervåningen med er walk in closet. Du kan börja laga mat för bara sex personer istället för sju och ha några tjugolappar över varje månad till annat. Fan vad de är värt det va? Ni behöver aldrig mer bli irriterade över att min tandborste ligger på handfatet på övervåningen, eller för att jag glömt mitt smink på toaletten.
Jag hoppas verkligen att jag kan lösa era jävla smp skit problem som ni alltid klagar över.
Och det bästa med allt är att ni blir glada, och jag också.
dra åt helevte
torsdag
hit me
Min kropp är ett skal med ett ihåligt inre. Känner mig verkligen tom, men samtidigt fylld av känslor som är obeskrivliga. Stressen total dödar mig. Skolan ska vara en rolig upplevelse, en lycka på studenten när man håller i sina betygspapper och vet att man gjort bra ifrån sig. Så kommer det inte vara. Jag känner mig som en slagpåse, både psykiskt och fysiskt. När jag kommer hem är jag helt matt, utåt och inåt. Och mitt i allt har jag upptäckt varför jag blivit så uppslukad av boken jag läser, varför jag längtar efter att få läsa den när jag kommer hem. Det är för att det är mitt enda gömställe från tankarna och verkligheten. När jag lägger mig i sängen helt insjunken i boken så glömmer jag allt. Och när jag stänger boken är smärtan större än någonsin tidigare, för jag upptäcker hur mycket min verklighet skiljer sig från allt annat..
need some sleep, can't go on like this
Jag tror jag aldrig någonson kunnat säga uppriktigt och ärligt att jag känner mig så ledsen så det känns omöjligt att skratta. För isådanafall hade jag ljugit, men nu är det annorlunda.
Jag har aldrig kännt mig så krossad utan att ena ha blivit krossad. Skumt, tänker ni. Jag med.
thoughts..
Det är då jag kollar fram på dom i främre raderna och känner; fan vad jag är kass. Och samtidigt som en längst fram efter ett år av tystnad och läraren nästan tvingar ur klassen ett svar bara slänger ut sig svaret, helt korrekt. Då spelar det ingen roll om man är mitt inne i den djupaste dagdrömmarna av dem alla som finns i huvudet, för man avbryts alltid av svaret och tänker alltid samma sak; Hur fan kan han veta? Och inte jag?
Jag som försöker vara uppmärksam och engagerad. Varför blir det aldrig rätt?
Det är verkligen i dessa stunder man önskar att man var lika ambitiös som personen längst fram som viftar med handen och som så många ser som ett hatobjekt. Och alla vi på bakre raden är lika, vi säger att vi hatar dom så kallade pluggisarna längst fram, när det egentliga hatobjektet är vi själva.
2maj
ching
